|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
Zaïre [sa'i:r] var namnet på Kongo-Kinshasa under perioden 1971-1997. 1960 avvecklade Belgien sin kolonialadministration och Republiken Kongo bildades (namnet var samma som grannlandet Kongo-Brazzaville). 1965 tog Joseph-Désiré Mobutu makten och inledde en afrikaniseringsprocess för att klippa banden med kolonialmakten. Han bytte namn till ett mer afrikanskt Mobutu Sese Seko och ändrade landets namn till Zaïre, som var namnet på den stora Kongofloden på ett lokalt språk. Allt som påminde om kolonialismen byttes ut, till exempel namnen på landets städer: Léopoldville byttes mot Kinshasa, Stanleyville blev Kisangani, Elisabethville blev Lubumbashi, Jadotville ändrades till Likasi och Albertville döptes om till Kalemie. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen emellan Uganda och Zaïre, bytte namn till Mobutusjön och IdiAminsjön. En kampanj i början av 1970-talet som syftade till att all egendom skulle tillhöra zaïriska medborgare ledde till att många utlänningar förlorade mycket pengar, vilket ledde till att infrastrukturen fick sig en allvarlig knäck, då många av de nya ägarna ofta ägnade sig åt lyxkonsumtion. Men främst var den zairiska nationalismen ekonomisk. Den hade syftet att ta kontrollen över ekonomin från de utländska intressena. Redan 1967 uppkom en konflikt med Belgien om kontrollen över Kongos viktigaste industriföretag, gruvbolaget Union Minière du Haut-Katanga (UMHK), som bröt koppar och kobolt. Kompromissen som betydde bildandet av det statliga gruvbolaget Générale des Carrières et des Mines (Gécamines) var lönsam för UMHK och kostsam för Zaire. Kopplingen mellan politik och ekonomi blev ännu tydligare på 1970-talet. 1973 konfiskerade staten 2000 företag ägda av utlänningar, dock undantogs amerikanskägda företag. Företagen överlämnades till zairier, mestadels från den politiska eliten. Och Mobutu själv var den främste förmånstagaren. Inom några månader stod det klart att konfiskationen givit upphov till en ekonomisk katastrof i Zaire, men Mobutu fortsatte att "radikalisera revolutionen" genom att ge sig på industrin, som huvudsakligen kontrollerades av belgiska intressen. Med den zairiska ekonomin i fritt fall insåg Mobutu äntligen omfattningen av katastrofen. 1975 införde han en politik som gick ut på att ett stort antal företag återlämnades till sina ursprungliga ägare. Samtidigt hade världsmarknadspriset på koppar sjunkit och oljepriset stigit i höjden. Zaires utlandsskuld ökade mycket snabbt. Pengar slösades också bort på prestigeprojekt och en hel del försvann till presidentens och elitens utländska bankkonton. 1976 tvingades Mobutu ta hjälp av Internationella valutafonden och följa dess ekonomiska politik. Över huvud taget var Zaïre en plats med stor lyxkonsumtion. Då infrastrukturen hela tiden försämrades så köpte de bemedlade jeepar, ett lokalt mobiltelefonnät sattes upp på 1980-talet så att de rika kunde göra affärer även när den fasta telefonin inte fungerade och en sorts Al-Barakat-bankverksamhet sattes igång. Zaïre förblev en enpartistat under hela 80-talet men Mobutus regim försvagades i takt med kalla krigets avvecklande i början på 90-talet. Det utlovades en övergång till flerpartisystem med fria val, som dock aldrig blev av. 1994 spred sig oroligheterna från Rwanda över i Zaïre. Tutsimillis förenade sig med oppositionella grupper som ledda av Laurent-Désiré Kabila drev Mobutu i landsflykt 1997. Därefter ändrades landets namn till Kongo-Kinshasa. redigera Se ävenredigera Referenser
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
| All Right Reserved © 2007, Designed by Stylish Blog. |