WikiPortallus: Islam.html

Islam (arabiska: الإسلام, al-'islām, med betydelsen "överlåta sig (åt Guds vilja)", "att ge sig (åt Gud)") är en monoteistisk, abrahamitisk religion härrörande från profeten Muhammeds förkunnelser (ca. 570 e.Kr. – 632 e.Kr.). En som bekänner sig till islam kallas muslim^[1], vilket ungefär betyder "en som ger sig åt Gud av tillit och förtröstan". Islam är idag världens näst största religion (efter kristendomen), med omkring 1,5 miljarder utövare.

Muslimer tror att Gud (arabiska: الله, Allāh) uppenbarade Koranen för Muhammed, den siste profeten, och ser Koranen och sunna (redogörelsen för hur Muhammed levde och vad han yttrade) som de grundläggande källskrifterna för islam. De betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses och Jesu ursprungliga monoteistiska trosåskådning. Den islamiska traditionen menar att judarna och de kristna vantolkade och förvrängde Guds uppenbarelser till profeterna genom att förändra texterna och införa falska tolkningar.

Islam innesluter många religiösa övningar. Anhängarna måste i allmänhet följa islams fem pelare, fem plikter som förenar muslimer med gemenskapen. Vid sidan av detta har de islamiska lagarna (sharia) utvecklat en tradition av stadgor och rättsregler som praktiskt taget berör alla samhällsaspekter och avseenden i ett muslimskt liv. Denna tradition omger allt från praktiska frågor, såsom kosthållning och bankmässiga ärenden, till krigföring.

Nästan alla muslimer tillhör någon av de större riktningarna inom islam, sunni eller shia. Schismen utvecklades mellan 600-700 e.Kr. efter meningsskiljaktigheter angående det religiösa och politiska ledarskapet för det muslimska samhället. Ungefärligt 85 procent av alla muslimer är sunni och 15 procent är shi'a. Islam är den dominerande religionen i Mellanöstern, såväl som i delar av Afrika och Asien. Större muslimska grupper finns även i Kina, på Balkanhalvön (Bosnien och Hercegovina) och i Ryssland. Det finns också ett stort antal muslimska immigranter i andra delar av världen såsom i Västeuropa. Omkring 20 procent av alla muslimer lever i arabländerna.

redigera Islams lära

Koranen föreskriver att alla muslimer måste tro på Gud och på hans uppenbarelser, på hans änglar, hans sändebud och på Domedagen. Muslimer tror att Gud uppenbarade sin slutliga meddelelse för människorna genom den islamska profeten Muhammed via ängeln Gabriel (arabiska: جبريل; Jibrīl). För dem var Muhammed den siste profeten och Koranen alla de uppenbarelser som denne mottog under två årtionden. Inom islam är profeter män utvalda av Gud att vara hans sändebud. Muslimer tror att profeterna är mänskliga och inte gudomliga, även om en del av dem har förmågan att kunna utföra mirakel för att påvisa sina anspråk. Islamiska profeter anses vara närmast fullkomliga. Koranen nämner ett flertal personer betraktade som profeter inom islam, bland dem Adam, Noa, Abraham, Mose och Jesus, bland annat. Islamisk teologi menar att alla Guds sändebud sedan Adam har predikat samma budskap; överlåtelse av sig själv till Guds vilja. Islam framställs i Koranen som "den primitiva naturen uppå vilken Gud skapat mänskligheten".

redigera Gud

Islams mest väsentliga teologiska koncept är tawhīd – tron på en enda gud (monoteism). Den första av islams fem pelare är den islamska trosbekännelsen, Shahadah, vilken förklarar att "det inte finns någon annan gud utom Gud, och Muhammed är hans profet." I den traditionella islamiska teologin är gud så stor att människan inte kan omfatta honom med sitt förstånd; muslimer förväntas inte försöka föreställa sig Gud, utan dyrka och beundra honom som beskyddare. Fastän muslimer tror att Jesus var en profet, förkastar dem den kristna treenighetstanken och jämför den vid polyteism. Inom islamisk teologi var Jesus blott en man och inte Guds son; Gud beskrivs i ett kapitel i Koranen (Al-Ikhlas, den 112:e suran) som "Gud den ende, Gud, den Evige; ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like."

redigera Koranen

Muslimer tror att Koranen är Guds oförvanskade ord, och därmed islams centrala heliga skrift. Muslimer tror att alla Koranens verser uppenbarades för Muhammed av Gud via ängeln Gabriel under många tillfällen mellan år 610 och fram till Muhammeds död år 632.

Koranen delas in i 114 suror, kapitel, vilka sammanställda omfattar 6 236 āyāt, eller verser. Koranen berör moralisk rådgivning snarare än instruktioner om lagar och ses som "källskriften för islamiska principer och värderingar".

Ordet koran betyder "recitation". När muslimer talar om Koranen menar de vanligtvis skriften som den reciteras på arabiska snarare än den tryckta versionen eller någon annan översättning av den. För muslimer är Koranen fulländad endast såsom den uppenbarades på arabiska. Översättningar av Koranen betraktas därför som kommentarer eller "förklaringar om Koranens innebörd", och inte som den själva Koranen.

redigera Änglar

Tron på änglar är kritisk för den islamiska trosläran. Det arabiska ordet för änglar är malak och betyder "sändebud" (jfr. hebreiska malakh). Enligt Koranen har inte änglar fri vilja, och dyrkar Gud i idealisk lydnad. Änglarnas tjänster innefattar att överföra uppenbarelser från Gud, prisa Gud, dokumentera varje människas handlingar samt att hämta en människas själ vid hennes död.

redigera Muhammed

Muhammed var en arabisk religiös, politisk och militär ledare som grundade religionen islam som ett historiskt fenomen. Muslimer betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses och Jesu ursprungliga monoteistiska trosåskådning. Under de sista 23 åren av sitt liv, med början vid 40 års ålder, fick Muhammed mottaga en rad uppenbarelser från Gud. Innehållet i dessa uppenbarelser, kända som al-Qur'an, memoriserades av antecknades av hans följeslagare.

redigera Återuppståndelse och dom

Tron på "Återuppståndelsens Dag", yawm al-Qiyāmah (även yawm ad-dīn, "Domedagen" och as-sā’a, "Den sista timman") är också avgörande för muslimer, eftersom den utgör svaret på den kanske viktigaste frågan för människorna, nämligen "vad händer efter döden?". Muslimer tror att tiden för Qiyāmah är förutbestämd av Gud men okänd för människan. Rättegångarna och utfrågningarna under Qiyāmah beskrivs i Koranen och i hadith.

redigera Ödet

I överensstämmelse med den islamiska tron på ödet, eller gudomlig ödesmakt (al-qadā wa'l-qadar), har Gud full vetskap och kontroll över allt som sker.

redigera Religiösa plikter och övningar

redigera Islams fem pelare

Islams fem pelare (arabiska: اركان الدين) är fem väsentliga plikter inom sunni-islam. Shiamuslimer instämmer till åtta rituella övningar vilka avsevärt sammanfaller med de fem pelarna. Dessa är:

redigera Islamisk lag

Sharia (ordagrant "vägen till vattenkällan") brukar definieras som islams religiösa lag eller yttre levnadsregler för de troende. Sharia berör åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras. Sharia är uppdelad i två delar: ibadat som berör privata frågor särskilt rörande gudstjänstlivet, samt muamalat som omfattar sociala frågor. Sharia har historiskt fått sin uttolkning i en rik rättstradition som kallas fiqh på arabiska.

Det finns fyra huvudsakliga källor till islams lagar: Koranen, sunna (Muhammeds föredöme), qiyas (analogier) och ijma (de rättslärdas konsensus). Dessa fyra källor kan i sig delas upp i tre nivåer. Koranen och sunna är den första och viktigaste nivån, eftersom det är i dessa Guds uppenbarelser till Muhammed återfinns. Dessa texter måste ofta tolkas, då de i sig inte innehåller så mycket lagmaterial. Allt lagmaterial i sharia kan på ett eller annat sätt härledas tillbaka till Koranen. Av Koranens 6200 verser anses ungefär 350 innehålla lagtext, varav nästan hälften handlar om religiösa ritualer. Sunna innehåller fler berättelser som berör människors liv och leverne, och Koranen påpekar ofta att människorna ska följa profetens exempel. Genom haditherna och sunna tolkas Koranens lagverser utifrån Muhammeds levnadsexempel.

Lagarna i Koranen kan delas in i fem typer av handlingar: påbjudna (fard kifai), rekommenderade (mandub), neutrala (inte rekommenderade men inte otillåtna, mubah), otillåtna (makruh) samt absolut förbjudna (haram). De första tre (eventuellt även det fjärde, där råder olika meningar) går under samlingsnamnet halal, tillåtna. Endast de som är fard kifai och de som är haram är intressanta i lagligt syfte, de andra nivåerna är endast till för att vägleda den enskilda i sin relation med Gud. En handling kan placeras i olika nivåer beroende på vilken rättslärde som tillfrågas.

Endast 30 av Koranens verser handlar om brott och straff. Där presenteras fem brott där koranen påvisar speciella straff. Dessa kallas hudud och är följande fem: stöld, rån, drickande av alkohol, otrohet och falskt vittnesmål om otrohet. Förutom dessa slår Koranen fast vissa saker om exempelvis äktenskap och arv, men resten lämnas åt samhället att avgöra. Eftersom Koranen innehåller få lagar, är haditherna (som utgör sunna) viktiga lagkällor. Haditherna presenterar levnadsexempel kopplade till Muhammed och personer som stod honom nära.

Sunna och Koranen sammanställdes under tiden efter Muhammeds död 632. Därför innehåller texterna exempel från det samhälle Muhammed levde i och inte alltid sådant dagens muslimer vill och behöver veta om hur man ska leva. Därför har det gjorts tolkningar av Koranen och sunna för att komma fram till fler lagar, bland annat genom analogier, qiyas.

Analogierna utgör sharias andra nivå. Genom dessa analogitolkningar kan nytt lagmaterial skapas, genom att nya händelser jämförs med de som redan presenteras för att komma underfull med om detta är tillåtet eller inte. Drickande av alkohol är ett exempel. Det är haram (definitivt förbjudet) att dricka vin enligt Koranen (5:90). Hur är det med andra alkoholhaltiga drycker? Är de lika förbjudna? För att ta reda på detta tar man reda på varför det är otillåtet att dricka vin. Denna anledning (illa) ansågs av de rättslärda vara berusning. Om Gud har förbjudit berusning så har Gud även förbjudit andra ämnen som ger samma effekt. Detta gör att även andra drycker/ämnen som ger denna effekt är haram.

Ibland kan det råda oenigheter om dessa tolkningar. Då träder den tredje nivån in, de rättslärdas konsensus, ijma. Att tolka Koranen och sunna (ijtihad) är påbjudet för muslimer, och därför är det tillåtet med olika tolkningar. När olika tolkningar står emot varandra är det den tolkning som det råder konsensus om som ska vara den gällande. Det som det råder konsensus om är det som Gud vill ska gälla. Detta har debatterats mycket sedan Muhammeds död. Vem får vara med och besluta om konsensus? Hur många måste det vara? Det ansågs snart vara de rättslärda, ulama, som får vara med i diskussionerna om konsensus, och att konsensus måste råda i hela den muslimska gemenskapen (umma), förslagsvis genom representanter. Idag råder olika konsensus inom de olika rättsskolorna.

Sharia vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen. Befogenheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte vilat på statens ansvar, utan på det civila samhället, den muslimska trosgemenskapen.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law. London: Hurst & Company.

redigera Tillämpning av islamisk rättslag

De senaste hundra åren har den islamiska lagen i de flesta muslimska länder påverkats av västvärldens rättsmodell. Detta har medfört en viss modernisering av lagarna som dock inte varit helt enkel eftersom islam och västvärlden har olika utgångslägen i sitt grundläggande synsätt. I de europeiska länderna gäller lagarna t.ex. efter territoriella gränser, en lag i Sverige och en annan i Danmark medan många muslimer skulle önska att samma lag gällde alla muslimer oavsett i vilket land de bodde. Samtidigt har islamisk lag en individualistisk syn på rättsväsendet. Samma rättsregler gäller inte för en kvinna som för en man, för en troende muslim som för en jude osv. I väst är det självklart att alla ska behandlas lika inför lagen oavsett kön eller religiös tillhörighet. Dessa problem har bearbetats på olika sätt i olika länder men generellt sett har en stor del av rättsväsendet sekulariserats och kodifierats. Allra mest inflytande i processen har engelsk och fransk lagstiftning haft eftersom de var de stora kolonialmakterna under 1800-talet.

I de flesta länderna behandlas numera brottsmål i domstolar under litet eller inget inflytande av sharia. På samma sätt har ägandemål och ekonomiska transaktioner förlagts till sekulariserade domstolar. Detta gäller speciellt i de länder med större internationell handel. I kontakten med européer krävde dessa att behandlas enligt västerländsk lag framför sharia. De länder med mindre ekonomiskt utbyte med Europa har tillåtit sharia bibehålla ett större inflytande över dessa lagar. Det lagområde som mest styrs efter sharia idag är familjerätten. Det kan gälla äktenskapsfrågor, skilsmässor, arv eller barnomsorg. De sharialagar som tillämpas inom vissa rättsområden (t.ex. familjerätt) kan se olika ut från land till land, beroende på vilken eller vilka rättskolor sharialagarna är baserade på. Det finns alltså inte en shariarätt på familjerättsområdet, utan många olika.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. Sid 222-229

redigera Familjerätten i islamisk lag

Familjerätten är den del av traditionell islamisk lag som fortfarande på många håll styrs av sharia. I några områden har visserligen lagen kodifierats men baseras ändå på regler som är uppställda av sharia. De olika rättsskolorna divergerar något inbördes men gemensamt för alla är den individualistiska synen på män och kvinnor. Man har alltså olika rättigheter respektive skyldigheter om man är man eller kvinna, gift eller ogift, son eller dotter. Sett ur ett historiskt perspektiv hade en kvinna inom islam relativt stora rättigheter gentemot mannen jämfört med en kvinna från det medeltida Europa. Men ur ett västerländskt, feministiskt genusperspektiv kan man reagera på olikheterna mellan könen, samt kvinnor och mäns olika rättigheter och skyldigheter. Mannens och kvinnans roller uppfattas i enlighet med ett mer traditionellt sätt, som att de kompletterar varandra.

redigera Arvslagar

Dessa lagar kan vara avancerade och svåra att förstå sig på, speciellt de sunnitiska lagarna. Alla har rätt att ge 1/3 av sin egendom till vem som helst utom till dem som han/hon enligt lagen redan måste testamentera till. Resten av hans/hennes kvarlåtenskap delas sedan mellan släktingar. Det finns två olika slags släktingar som man testamenterar till; släktingar enligt Koranen, fara'id och alla andra, 'asaba. Släktingarna enligt Koranen får alla varsin, enligt Koranen, specificerad del av dödsboet medan de andra släktingarna får vad som blir över. Faderns sida av familjen ärver mer än moderns när det gäller den sistnämnda gruppen. Hur mycket var och en får beror mycket på hur många släktingar som är med och delar. Det kan ofta vara mer fördelaktigt att vara en del av den andra gruppen då dessa delarna inte är förutbestämda.

Uppdelningen mellan släktingar enligt Koranen: Döttrar: 1/2 om det finns en, 2/3 om det finns fler Fadern: 1/6 Modern: 1/6 om hon har andra barn som också ärver, annars får hon 1/3 Systrar: samma som döttrarna Make: 1/2 om de ej har barn eller 1/4 om de har barn Maka: 1/4 om de ej har barn eller 1/8 om de har barn. Om det finns fler än en fru delar de lika mellan varandra.

Halvsyskon, far-och morföräldrar och barnbarn kan även de få ärva enligt Koranen vid vissa speciellt tillfällen.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company.

redigera Äktenskap

Äktenskap är en handling som inom islamisk rätt kategoriserats som förtjänstfullt, (mandub), det är alltså inte en plikt (wajib) att gifta sig men det är önskvärt. I Koranen går det att läsa mycket om giftermål.Av Koranens 6.500 verser anses 350 vara relevanta för lagtolkningen (sharia) och av dessa är 70 (var femte) relaterade till äktenskapet.

Vid giftermål vänder sig brudparet till en qadi som lagfäster äktenskapet. Äktenskapet är ett juridiskt kontrakt mellan två parter och giftermålet gäller från och med att parterna skrivit på kontraktet. Brudparet är representerat av en wali (beskyddare). Den som agerar wali är vanligtvis den närmste manliga släktingen (far, farfar/morfar eller bror), men oftast kan vuxna män själv vara wali. Det är endast inom den Hanfitiska rättskolan som en vuxen kvinna kan vara sin egen wali och gifta sig utan sina släktingars medgivande. Om det sker så i praktiken är mindre troligt då det ofta går emot normerna i det omgivande samhället.

Vilket innehåll som äktenskapskontraktet har är helt upp till de båda parterna, men det är vanligt att det krävs någon form av hemgift (mahr) till kvinnan. Viktigt att notera är att det inte är ett brudpris som betalas till fadern för dottern, utan innehållet i mahr äger kvinnan. Brudgåvan gav alltså kvinnan en viss ekonomisk frihet, samtidigt som den bevisade mannens förmåga att försörja henne och en familj. Mahr har rötterna i Arabiska stammars sed och bruk och är exempel på sådant som Islam sanktionerar och utvecklat. Mahr är ofta uppdelat i två delar, dels ett hemgift som betalas ut direkt till kvinnan, dels en andel som betalas ut när kvinnan blir änka. Den andra utbetalningen av mahr kan också ses som ett skadestånd i de fall mannen begär skilsmässa (talaq). Brudpengens andra del kan betalas ut även om den inte är specificerad i äktenskapskontraktet. Summan beräknas då efter kvinnans sociala status. Hur mahr är uppdelat är en intern angelägenhet för de båda familjerna, men totalsumman redogörs, om det är en stor summa blir det en symbol för att familjen har en hög social status. Mahr behöver inte bara vara pengar, det kan vara fast egendom eller andra föremål och tjänster. För att äktenskapet skall ta laga kraft behöver den direkta summan vara betald innan bröllopet. Syftet med mahr är att den ska ge trygghet åt kvinnan. Bland muslimer i USA är mahr ofta bara av symbolisk betydelse. I Sverige har mahr fortfarande stor betydelse för en del muslimska grupper, särskilt de som kommer från Mellanöstern. För att markera familjens status händer idag att mannen i äktenskapskontraktet ställer i utsikt summor långt bortom hans förmåga. Pengar som måste betalas ut om äktenskapet upplöses. Kvinnans rätt till mahr fastslås i Koranen (4:4). Andra ekonomiska transaktioner mellan familjerna är mer beroende av kulturella seder och bruk. Kvinnas föräldrar brukar ge en bröllopsgåva som består av att utrusta hemmet med möbler och köksredskap. Guld i from av mynt och smycken brukar också ingå i bröllopsgåvan.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. Kap 15 Ali, Kecia. 2006. "Sexual Ethics & Islam - Feminist Reflections on Qu'ran, Hadith and Jurisprudence" Oneworld publications, Oxford England. Kap 1

Islam rättfärdigar viss polygami, en man får under vissa villkor gifta sig med upp till fyra hustrur. Han måste kunna behandla alla sina hustrur lika, rättvist och han skall kunna försörja dem alla, vilket noga poängteras. Sura 4 vers 3 i Koranen verkar mena att detta i praktiken är en omöjlighet, hur mycket man än försöker är det omöjligt att behandla sina fruar lika. Idag har detta uppfattats som en uppmaning till att idealet är att man skall leva monogamt.

Enligt sharia bör både brud och brudgum samtycka till bröllopet, men samtidigt förväntas det av bruden att hon ska acceptera sin fars val av brudgum. Detta skapar komplikationer speciellt om äktenskapskontrakt görs upp när det blivande brudparet fortfarande är barn. Ingen förväntar sig att ett barn ska kunna uttala sig om en framtida partner men kontraktet är ändå gällande från den dag det upprättas. Endast Hanafi-skolan ger en barnbrud, när hon uppnått den ålder som krävs för samtycke, chansen att upphäva ett kontrakt som tidigare upprättats för hennes del.

I äktenskapet är det mannen som har allt ekonomiskt ansvar. Oavsett om kvinnan arbetar eller inte har hon rätt att kräva underhåll för sig och sina barn. Mannens och hustruns ekonomi betraktas som två skilda enheter. Eftersom det är kvinnans rätt att bli försörjd av sin man får hon en mindre del av ett eventuellt arv jämfört med en man.

Koranen reglerar vilka kvinnor som man tillåts gifta sig med, bland annat är det mycket viktigt att kvinnan inte är släkt men däremot skall hon vara troende. Kvinnan kan, förutom vara muslim, tillhöra en religion från de tidigare uppenbarelserna, hon kan alltså vara judisk eller kristen. En muslimsk man får alltså gifta sig med en icke-muslimsk kvinna. Däremot får inte en muslimsk kvinna gifta sig med en icke-muslimsk man, även om detta länge diskuteras bland teologerna.

redigera Tidsbegränsat äktenskap

I sunnimuslimsk tradition är mut'a den gåva mannen ger kvinnan om han vill skiljas, och mut'a utbetalas särskilt om äktenskapet inte fullbordats (vilket sker genom samlag). I shiitisk rätt avser begreppet mut'a (persiska sighe) ett tillfälligt, tidsbegränsat äktenskap. Det kan vara en timma eller under många år. Parterna skriver i vissa fall ett kontrakt, i andra räcker det med en muntlig överenskommelse. Kritiker betecknar mut'a som legaliserad prostitution. Det finns dock en bred variation inom shiaislam om hur mut'a giftermål (arabiska "nikah mut'a) bör gå till. Man försöker skilja på den form som utövas lagligt i Iran och den form som de arabiska shiamuslimerna ofta framför. Mut'a i Iran är enkelt att ingå och man kan med en mullahs (imams) välsignelse kravlöst ingå i ett giftermål, ofta i bara ett par timmar. Den andra formen lyfter de som vill ha striktare regler fram. De menar att mut'a ska användas i ytterst få fall, och får t.ex. inte användas för att ingå i ett tillfälligt äktenskap med en oskuld. Inte heller får man utnyttja den för ett själviskt sexuellt nöje. Vidare, finns det de som menar att denna form av giftermål användes under krigstider då de muslimska soldaterna var långt hemifrån och kunde därför använda tillfälliga äktenskap för att bemöta sina begär. Inom sunnitisk Islam finns istället det omtvistade "nikah misyar" vilket är arabiska för "reseäktenskap".

redigera Skilsmässa

Skilsmässa kategoriseras som klandervärt (makrun). Äkta makar uppmanas till dialog om osämja uppstår. Familjemedlemmar från båda familjerna skall hjälpa till och medla och med Guds hjälp skall man försöka försonas.

Skilsmässa är i första hand förbehållet mannen. Genom att tre gånger uttala ordet ”talaq” (ungf. ”Jag skiljer mig från dig”) är äktenskapet upplöst. De första gångerna är det möjligt att återgå in i äktenskapet igen, men tredje gången blir skilsmässan irreversibel, om inte kvinnan gifter sig med en annan man emellan. I vissa traditioner idag ska uttalandet vara bevittnat, och skilsmässan måste registreras i offentliga register. Mannens rätt till skilsmässa är fastslagen i Koranen och behöver inte föranledas av några särskilda argument. I en del muslimska traditioner är det endast möjligt för kvinnan att kräva äktenskapets upphörande om mannen är impotent eller psykiskt sjuk. Enligt andra rättstraditioner kan kvinnan begära hos en qadi (domare) att äktenskapet upplöses (khul) mot att hon avsäger sig sina ekonomiska rättigheter. Någon forskare (bl a L Rosen Justice of Islam) uppskattar att var tredje muslimsk skilsmässa är en form av khul. Liksom vid äktenskapets ingående är upplösning enligt khul en förhandlingsfråga, men ofta innebär det att kvinnan avsäger sig sin mahr (brudpengen).

Det föreligger också en ekonomisk skillnad beroende på vem som har initierat skilsmässan. Om en man skiljer sig från sin hustru är han skyldig att försörja henne under en väntetid (ʾidda) som ska vara tre menstruationscykler (vilket kvinnan själv rapporterar och hennes ord bör inte ifrågasättas enligt lagen; sålunda kan hon förhala väntetiden upp till några år om hon skulle ha svårt att hitta ett nytt boende). Mannen förväntas även att utbetala en speciell ”skilsmässopresent”. Om kvinnan initierar skilsmässan får hon oftast avstå från sådana ekonomiska kompensationer.

Studier av skilsmässofall de senaste tre århundradena visar att domstolar förvånansvärt ofta ställt sig på kvinnans sida i en rättslig tvist mellan två makar. Som om de kompenserat för den lagliga obalansen som faktiskt råder mellan man och kvinna.

redigera Barnen

Alla barn födda inom ett äktenskap betraktas som äkta och det anses vara mannens barn. De är därför en del av mannens släkt, inte kvinnans. Mannen kan även acceptera att ta på sig faderskapet för barn födda utanför äktenskapet. Han kan även avsäga sig faderskapet, Li'an. En graviditet kan enligt lagen vara allt mellan sex månader upp till två år. Mannen har fullt ekonomiskt ansvar. Söner blir försörjda fram tills de börjar arbeta och döttrar tills de gifter sig. Kvinnor som skilt sig eller blivit änkor blir försörjda av sin närmaste manliga släkting igen.

Om man och hustru skiljer sig har mannen fortfarande ekonomiskt ansvar för barnen upp till en viss ålder (ofta sju år för pojkar och nio år för flickor) medan hustrun är skyldig att uppfostra barnen under samma tid. Efter denna ålder flyttar barnen normalt sett till sin far men kan efter överenskommelse mellan båda parter också fortsätta bo kvar hos sin mor fast nu utan ekonomisk hjälp från fadern.

Källor Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. Kap 15

Mannen är familjens förmyndare, och det är han som har ansvar för familjens underhåll. Muslimsk rätt skiljer på omvårdnad (hadana) och vårdnad (vilaya) och det är mannen som är barnens förmyndare (wali).Kvinnan har ansvar för barnens omvårdnad till det att barnen är sju respektive nio år (i iransk rätt när pojken är två och flickan sju år). Barnen följer faderns släkt och i samband med skilsmässa tillfaller i normalfallet vårdnaden mannen och hans familj, utom i den Malakitiska skolan. (Källor: Johanna Schitatzki Muslimsk familjerätt, Amina Wadud Inside the gender jihad)

redigera Etikett och kosthållning

Många av islams religiösa övningar hamnar under kategorin adab, islamisk etikett. Detta inkluderar att hälsa andra med "as-salamu ʿalaykum" ("Guds frid"), säga "bismillah" ("i Guds namn") innan måltider, samt att använda enbart den högra handen för att äta eller dricka.

Muslimer, liksom judar, har en reglerad livsföring, och förbjuden mat är bland annat griskött, blod, kadaver och alkohol. Allt kött måste komma från ett växtätande djur slaktat i Guds namn av en muslim, jude eller kristen, med undantaget att man jagat eller fiskat själv. Tillåten mat för muslimer kallas halal. I extrema undantagssituationer, som att man t ex riskerar att dö av svält, så kan dock annars otillåtna livsmedel räknas som tillåtna.

redigera Jihad

Jihad ('ǧihād, "strävan" eller "kamp"; ytterst från jahada (ǧhd), "att anstränga sig"; "guds hösta strävan") är inom islam självrannsakan och striden mot frestelsen. Den som utför jihad kallas mujahid. Jihad kan i vissa avseenden anses som motsvarigheten till det kristna korståget. Likheten ligger i det att båda av sina protagonister uppfattas som rättfärdiga och Gudi behagliga gärningar. Många muslimer tolkar jihad framför allt som ett försvarskrig, som syftar till att försvara det islamiska samfundet och religionen mot militärt eller annat angrepp. Med stöd i uttalanden av Muhammed talar många muslimer idag om två olika typer av jihad: jihad akhbar ("stora Jihad") och jihad asghar ("lilla Jihad"). Jihad akhbar är kampen mot sin inre ondska, djävulen inom sig, egoism, rädsla och är strävan till att bli en god muslim som hjälper och gör gott och lever i fred och harmoni. Jihad asghar är kampen mot det orättvisa och oacceptabla i samhället eller nationen. Enligt tradition kan jihad asghar vara att som en sista utväg gå över till ett försvarskrig, men endast när alla andra försök till fredlig lösning misslyckats.

Den "heliga striden" mot de otrogna påbjuds uttryckligen på flera ställen i Koranen och betraktas därför av vissa som en religiös plikt. Dessa koranversers uppmanande riktade sig till muslimerna under tiden i Medina då flera fientliga strömningar bildats mot muslimerna främst av judiska stammar som gått ihop med meckanerna vars fientliga inställning till muslimer fick dessa att utvandrade från Mecka till Medina år 622, den muslimska hijran. Var och en, som stupar i striden för islams sak, betraktas som martyr (sahid) och anses därför säker om en plats i paradiset. Vissa teologer räknar varje krig mot icke-islamiska trosbekännare, även om anledningen varit av uteslutande politisk och icke av religiös art, som jihad. Vissa militanta islamistiska organisationer har utlyst jihad mot till exempel USA och Israel. Dock är det tydligt i Koranen att anfallskrig inte är tillåtet om det inte först föregås av ett försvarskrig och att kvinnor, barn samt gamla (civila) skall skonas. Vad som är försvarskrig råder det delade meningar om. Till exempel så kan ett krig mot ett land där muslimer inte har full rätt att utöva sin religion anses vara försvarskrig. Även det land som hädar mot Allah eller Muhammed anses vara legitimt mål.

redigera Historia

redigera Muhammeds tid: Kalifatens uppkomst

Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 e.Kr. förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.

Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.

Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.

Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.

Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.

Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 e.Kr. vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.

Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.

Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta. I första fasen bredde islam ut sig med svärdet för att i en andra fas spridas med ekonomiska påtryckningsmedel och religiös diskriminering.

redigera Efter Muhammed: Osmanska riket

När Muhammed dog år 632 i en svår sjukdom rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte efterlämnade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför "Alis grupp" (Shīcat Alī). Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende. Redan år 634 e.Kr. dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidiga följeslagare. Under hans tid som kalif (634–644) sker den första stora expansionen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.

Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644–656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Alla accepterade inte Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter, deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han återvände till Kufa där han mördades av en kharijit år 661.

Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.

Man var från statsledningens sida inte särskilt angelägna om att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (främst kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och existerar fortfarande i vissa länder.

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom shiitiska islam.

Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke-arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al-Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba.

Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasidiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde ”reconquista” rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492 (samma år som Christofer Columbus ankom till Amerika).

redigera Den moderna tiden

Under 1900-talet kunde man se många nya islamiska religionsspridare och väckelsepredikanter. Grupper som det Muslimska Brödraskapet i Egypten och Jamaat-e Islami i Pakistan förespråkade ett teokratiskt alternativ till sekulära politiska ideologier. De (ibland kallade islamister) ser västvärldens kulturella värden som ett hot, och främjar en politisk tolkning av islam som en omfattande lösning på alla allmänna och privata frågor av betydelse. I länder som Iran och Afghanistan ersattes sekulära regimer med islamistiska ställningar medan transnationella extremistgrupper som Usama bin Ladins al-Qaeda engagerade sig inom terrorism för att underlätta för sina mål.

I modern tid har islam fått hård kritik från ideologer och propagandister som t ex Ibn Warraq, vilken kritiserar de islamiska lagarna och ifrågasätter Koranens sedelära; som exempel hävdar han att dess innehåll kan berättiga misshandel av kvinnor (se vidare kvinnan inom islam) och uppmuntra antisemitiska yttranden.

Framväxten av islamofobi har enligt Carl Ernst medverkat till den negativa synen på islam och muslimer i väst.

redigera Islam i världen

Den muslimska populationen i världen uppskattas vara i storleksordningen 1-1,8 miljarder. Omkring 85 procent av dessa är sunni och 15 procent är shi'a. I cirka 30-40 länder är majoriteten av befolkningen muslimer. 20 procent av alla muslimer bor i arabländerna. I Indonesien, Indien, Pakistan och Bangladesh är mer än 100 miljoner av invånarna muslimer. Islam är den näst största religionen i världen, efter kristendomen.

redigera Moskéer

En moské (arabiska: مسجد, masjid) är en muslimsk helgedom avsedd för bön, predikan och undervisning. Troende muslimer antas be i moské minst en gång i veckan, på fredagen. Bönen leds av en imam. I likhet med flera andra religioners helgedomar inrymmer moskékomplexet ofta mer än bara gudstjänstlokal. Exempelvis finns ofta bibliotek och bespisning, samt hos de större moskéerna ibland även härbärge, sjukhus och teologisk skola (madrassa).

redigera Islamiska kalendern

Den muslimska kalendern (forkortat AH, anno hegirae) är en månkalender. Tideräkningen börjar med den dag (16 juli 622) då profeten Muhammed flydde från Mecka till Medina. Det arabiska ordet för flykt är hijra och den muslimska kalendern kallas därför även hijrakalendern. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern parallellt med den muslimska kalendern för att få tideräkningen i överensstämmelse med den övriga världens.

Ett år i den muslimska kalendern omfattar i enlighet med Koranen (9:36) tolv månader. Varje månad motsvarar månens synodiska omloppstid, vilket innebär att de är 29 eller 30 dagar, och att ett år är 354 dagar. Eftersom ett år är kortare än jordens omloppstid förskjuts månaderna gradvis i förhållande till årstiderna. Ursprungligen var skillnaden mellan den muslimska och västerländska kalendern 622 år, men det har nu minskat till omkring 579 eftersom ett muslimskt år är kortare.

Anledningen till att Islam använder en månkalender är att ett tillförande av en extra månad då och då för att anpassa till ett solår fördöms som hedniskt av Koranen (9:37). I exempelvis den hebreiska kalendern, som ursprungligen var en ren månkalender, läggs en extramånad in med jämna mellanrum för att ett år i genomsnitt skall motsvara jordens omloppstid.

Nyårsdagen infaller den första dagen i månaden muharram. Fredagen är muslimsk helgdag och torsdag – fredag är veckohelg.

redigera Andra religioner

Enligt islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens primitiva religion, utövad av Adam. Vid något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Deras föreskrifter och texter ur Torah och Evangelierna förvanskades av judar och kristna. Sålunda tror muslimer att alla barn i icke-muslimska familjer föds som muslimer, men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.

redigera Islam i Sverige

Att uppskatta antalet muslimer i Sverige innebär en definitionsproblematik som aktualiseras varje gång en religions anhängare skall räknas. Följaktligen finns det många olika siffror beroende på hur man definierar en muslim. Enligt Samarbetsnämnden för Statsbidrag till Trossamfund (SST) finns det cirka 100,000 registrerade muslimer (2007) i Sverige. Inofficiella siffror kan däremot variera så mycket som från 100,000 till 350,000.

De vanligaste definitionerna skiljer på en ’’etnisk’’ och en ’’religiös’’ muslim där den förstnämnda syftar till att definiera det att man fötts in i en omgivning som domineras av muslimska traditioner; att tillhöra ett muslimskt folk. Denna definition är oberoende kulturella och politiska system, och innebär inte att man aktivt praktiserar islam som ett religiöst system. Den religiösa har å andra sidan speciella trosuppfattningar; deltar i religiösa riter och tillställningar, samt ’’anser’’ sig vara religiös.

Den första registrerade gruppen muslimska invandrare bestod av tatarer som på 1940-talet via Estland och Finland emigrerade från Östasien till Sverige. De startade den första muslimska församlingen i Stockholm år 1949, och gjorde då islam till den första icke-kristna religion som etablerats i Sverige sedan man tillåtit judiska församlingar. Fram till 1980-talet var det dock de etniskt turkiska muslimerna som var flest till antal i Sverige, troligen även fler än samtliga andra muslimska grupper tillsammans. Det vände när irakiska och kurdiska muslimer i relativt stora antal började komma till Sverige i slutet av 1970-talet till följd av såväl Iran-Irak-kriget som Saddam Husseins politik. Under 1980-talet var denna grupp tillsammans med den iranska den störst växande muslimska gruppen i Sverige. Enligt en omfattande undersökning i början av 1990-talet skall cirka 40-50% av de etniska muslimerna i Sverige ha varit religiösa. Sedan dess har Sverige tagit emot många invandrande från bland annat Bosnien-Hercegovina, Etiopien och Iran.

Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) blev 1973 den första rikstäckande muslimska organisation att skapas i Sverige. 1982 startades Svenska Muslimska Förbundet (SMuF) efter en delning inom FIFS. 1984 grundades ur FIFS ännu en organisation - Islamiska Centerunionen (ICU). Alla tre representeras i sin tur av Islamiska Samarbetsrådet (IS) i SST. År 2000 skapades Svenska Islamiska Akademin (SIA) som bland annat har som mål att främja studier i och om islam i Sverige. SIA publicerar tidskriften Minaret.

redigera Kultur

redigera Islamisk konst

Den islamiska konsten förenar på många sätt miljoner människor från vitt skilda kulturer över hela världen. Motiv och stildrag återkommer överallt och korsar gränser, epoker och discipliner. Den rika kultur som skapats i medelhavsområdet och i Främre Orienten av greker, romare, sassanider, kristna och judar gav förutsättningarna för den islamiska konsten. Den islamiska världen blev arvtagare till dessa kulturer när araberna på 600-talet spred den nya läran längs Medelhavets södra och östra kuster och österut in i Asien. Främre Orienten fick då också ökade kontakter med områden i Centralasien och ända bort i Kina genom karavanhandeln utmed Sidenvägen.

Den islamiska konstens karaktär och formspråk utvecklades genom påverkan av Islams nya världsuppfattning där bilden av en gud i mänsklig gestalt ersattes av ett abstrakt gudsbegrepp. Detta symboliserades främst av Allahs heliga ord nedtecknat med arabisk skrift i koranen. Den världsliga och andliga tillvaron kunde också återspeglas i abstrakta mönster, ornamentik och geometriska stjärnformer som symboler för Guds skapelse. Det var främst ornamentiken, som i västerlandet fick namnet arabesk, och kalligrafin som gav den islamiska konsten dess karakteristiska uttryck.

redigera Islamisk arkitektur

Den islamiska arkitekturen har av tradition, liksom den islamiska konsten i allmänhet, varit orienterad mot det abstrakta och geometriska.

Den islamiska kulturtraditionen har en kontinuerlig historia på omkring 1 300 år och en geografisk spridning från Spanien till Indonesien, från centrala Afrika till södra Ryssland. Den rymmer således ett stort antal socialt, kulturellt, politiskt och även religiöst mycket heterogena traditioner, epoker och kulturer som, på olika sätt och i varierande grad, påverkats av den gemensamma muslimska kulturtraditionen. Denna diversifiering i den islamiska arkitekturen visar sig dock främst geografiskt och kronologiskt. Gemensamt med konsten har arkitekturen, förutom det nonfigurativa, flera grunddrag i form av symmetri, yttäckande geometriska mönster, arabesker, kalligrafiska ornament och klara färger. Arkitektoniska drag som återkommer över hela den islamiska världen är den riktningslösa hypostylen, gården med sina fontäner och omgivande välvda nischer, iwan, den av minareter omgivna kupolen och, inte minst, den rikt dekorerade nischen i moskén, mihrab, som anger böneriktningen mot Mekka.

redigera Muslimsk filosofi

Den muslimska filosofiska traditionen är idag väldigt stark trots väst och dess utbredning. Under medeltiden verkade de två kanske mest betydande muslimska filosoferna, Avicenna och Averroës (Ibn Rushd). Att samtidigt vara filosof och muslim är kontroversiellt för somliga, som hävdar att islam är en "uppenbar" religion. Enligt andra behöver ingen konflikt mellan filosofi och islam uppstå.

redigera Inriktningar

Under 600-900-talen lade muslimska filosofer grunden för en vetenskaplig logik med tillhörande funderingar. Under tidig islamisk tid var profeten Muhammed den enda auktoriteten, och tänkandet baserar sig på sunna. Från cirka år 1200 delades den muslimska filosofin i två grenar, Kalam]] och Falasafa.

Inom Kalam intresserade man sig för Ijtihad, en metod att granska islamisk lag med grund i koranen och Sunna. Diskussioner uppstod bland annat om den fria viljan. En viktig riktning inom Kalam var Mutakallamin, med idéer som ligger mellan det ortodoxt muslimska ock icke-muslimska.

Falasafa påverkades av andra kulturer, främst grekisk filosofi, och gjorde en stor insats genom att förmedla asiatisk litteratur till Europa. Dess företrädare kritiserade Mutakallamin.

redigera Senare muslimsk filosofi

Efter det politiska skiftet (från islam till kristendomen) i Europa, närmare bestämt i Spanien och Portugal, avtog den muslimska filosofiska aktiviteten märkbart. Förbindelsen mellan 'väst' och 'öst' bröts på många punkter - även det tankemässiga utbytet smalnade.

Pre-modernistiska idéer levde under den här tiden starkt i Iran och Indien; logiken var ett ofta diskuterat och populärt ämne.

Post-klassisk islamistisk filosofi är ofta indelad i två huvudkategorier, shi'a och sunni. Det finns samtida tänkare och filosofer som inte är ense om denna indelning. Man kan dela in filosoferna i de som talade om shi'a-tron och de som inte gjorde de.

redigera Synden och den fria viljan

Diskursen inom islamisk teologi rörande människans fria vilja är tätt sammankopplad till synen på individen och synen på synden.

Kharijiterna var en grupp tog avstånd från sin ledare, den fjärde kalifen Ali, då han accepterat skiljedomen mot deras motståndare Muawiya. De menade att det endast fanns två kategorier människor, troende och icketroende. En troende kunde endast definieras som troende om han i allt handlade efter Guds vilja. Det innebär att en troende upphör att vara muslim, enligt kharijiterna, då han eller hon begått en allvarlig synd. Det var därför de tog avstånd från sin ledare Ali, de menade att han upphört vara muslim i och med att han syndat då han accepterade skiljedomen. Majoriteten av muslimer motsatte sig dock denna hårda ståndpunkt, och den mildare synen på relationen mellan synd och individ är den som generellt gäller än idag.

Frågan om den fria viljan uppstår i spänningarna mellan dessa ståndpunkter och i synen på synd och Gud. Frågan var om synd uppstod hos människan eller var förutbestämd av gud.

Vissa teologer menade att människan begåvats med en fri vilja, det vill säga en fri vilja att handla och därmed även synda. De argumenterade för denna ståndpunkt genom att hänvisa till människans ansvar. Koranen beskriver en domedag där konsekvenser av människors handlande skall utdömas. De som talade för människors fria vilja menade att människan underförstått måste ha en fri vilja, annars vore det omöjligt att kräva ansvar och utdöma straff.

Under den abbasidiska dynastin utvecklades mutaziliterna till en viktigt teologisk skola som talade för denna syn på den fria viljan. Deras lära och sätt att bemöta och tolka de heliga skrifterna är präglade av grekiska, hellenistiska influenser. Förnuft och rationell härledning var centrala redskap. Förutom att betona människans fria vilja formulerade de teorier rörande bland annat synen på Koranen.

redigera Determinism

Andra teologer menade däremot att människan inte har en fri vilja, de talar i stället om en determinism. De betonade att Gud är allsmäktig och att människors fria vilja därmed skulle inskränka på Guds absoluta makt. En deterministisk världsbild dominerade redan innan islam på den arabiska halvön och skulle sedermera dominera islamisk teologi. Människans synder kunde med hjälp av determinismen förstås endast som en del i det gudomliga systemet och som en del av Guds vilja.

Det finns olika grader av determinism. Några menar att determinism gäller de stora generella frågorna i livet, exempelvis huruvida ett foster blir man eller kvinna eller kommer att möta framgång eller motgång i livet. En strängare grad av determinismen är att även handlandet och reaktionen på oväntade händelser är förutbestämda.

Även inom kristendomen är determinism en central fråga. Kristen teologi talar bland annat om Guds allsmäktighet i relation till människans fria vilja, exempelvis huruvida människan med egen kraft kan nå Guds frälsning. Augustinus och Calvin kan räknas som de stora tänkarna i dessa frågor inom kristendomen.

redigera Islamisk vetenskap

Det unika med islam, till skillnad från de andra abrahamitiska religionerna, är att någon officiell motsättning mellan tro och vetande aldrig har existerat förrän nu, i modern tid. I detta tog man stöd i profeten Muhammeds uttalanden: "Sök kunskap från vaggan till graven" samt "Det är obligatoriskt för varje man och kvinna att söka kunskap, om de så måste bege sig till Kina för att finna den." Astronomi kom att dominera, till en början oskiljbar från astrologi, tätt följd av matematik och filosofi med etik. Muslimska astronomer kom att förvalta arvet från den antika grekiska vetenskapen och under sen medeltid återbörda denna glömda kunskap till Europa.

redigera Not

redigera Se även